Det här inlägget är helt politiskt inkorrekt, så till känsliga läsare; sluta här och återkom imorgon.
Igår var jag glad och nöjd med mig själv. Festfin, sminkad och i ny topp. Jag fick komplimanger och svarade: tack, jag känner mig fin idag. Ni hör ju själva - vilket högmod. Borde ha svarat: nejdå, jag är ful som stryk och toppen är en gammal trasa som jag hittat längst in i garderoben, det hade varit bättre. Men anledningen till mitt goda humör och höga självkänsla kommer av något annat än en ny topp.
7 feb förra året så hittade en norsk väninna till mig en pojke på botten av poolen. Pojken var livlös, utan puls och utan andning när Stefan började HLR. Jag sprang dit och fortsatt HLR och fick hjälp av en akutsjuksköterska. När ambulansen kom var pojken fortfarande medvetslös men hade fått puls och spontan andning. Ingen av oss fick reda på hur det sedan gick för pojken och jag med mitt negativa sinnelag, tänkte såklart att han fått svåra skador även om han överlevt. Jag och den norska väninnan har funderat mycket över hur det gått för pojken och nu vet vi. Det gick bra!!! Pojken var på sjukhus några dagar och då var läget ovisst. Men 7 dagar efter att han skrev ut från sjukhuset var han tillbaka i sin skola, helt återställd. Så ibland får man kanske känna sig som en ängel utan att Gud straffar en för det.
Och denna glada nyhet fick du inte ur dig idag vid poolekanten?? Det var underbar nyhet maste jag saga, hur fick du reda pa det goda resultatet? Hoppas ni far ett personligt tack vid tillfalle, Guri och du, familjen borde val vilja veta vilka som raddade livet pa sonen. Ja och Stefan ocksa saklart! Kram Monica
SvaraRaderaDet är helt tillåtet tycker jag att både känna sig och tycka att man är fin ibland. Inget att be om ursäkt för. Men förstår att glansen blev ännu glansigare av den goda nyheten med pojken.
SvaraRaderaKram/Agneta
M, jag fick faktist inte en syl i vädret vid poolkanten härom dagen. Nytt försök på söndag.
SvaraRaderaA, tack för det.