Tack och hej!

Då kan ni sluta läsa, för nu skall jag inte skriva mer. Jag lovar, det är slut nu. Imorgon kommer flytt gubbarna och börjar packa våra saker och vi tar in på hotell, de sista 4 nätterna. Känslorna är tudelade - hemlängtan blandas med vemod över att lämna den här härliga/konstiga ön.

Fyra av oss ville inte så gärna flytta hit men med facit i hand är vi alla glada över att ha fått vara med på det här äventyret. Vi har lärt oss mycket om oss själva och om världen. Nu är vi nog lite klokare än när vi åkte och det är väl en stor vinst?
41 523 besökare har bloggen haft sedan den startades. Så stort TACK till er som följt oss på den här resan. Om (eller när......?) vi åker ut igen så upptar jag bloggande men fram tills dess; Hejdå.

Grattis Sebastian.

Idag var vi bjudna på Champagne&Cake. Trevligt sätt att fira en 1-åring.

Mer roliga nyheter.

Leoneziel följde med till nöjesparken och åkte sitt livs första (och sista?) berg&dal bana, hon ser glad ut men ville inte prova någon mer. Ytterligare en sak att glädja sig åt; Leoneziel har fått jobb i Oslo och kommer att flytta dit i början av november. Roligt att hon flyttar så nära. Själv är hon kvittrande glad - hon kan nog inte föreställa sig kylan och mörkret som kommer möta henne men arbetstid och lönen väger upp det. Hoppas vi.

Själv stapplade jag runt parken på träningvärks onda ben, det vägdes dock upp av glada barn och roliga åkattraktioner. Nu när jag ändå testar mina gränser så åkte jag både den röda och den blåa berg&dal banan. De var inte så farliga och jag överlevde båda.

Bra jobbat?

Misslyckad bartömning. Det blev jättemycket kvar trots att alla gjorde sitt bästa.

http://blogg.mama.nu/minbubbla/page/2/

Vi gjorde det :)

Igår: Laban Rata, enkelt logi, med branten bakom.

Idag; Rasa Ria, Shangri-La, fin-fint, precis vid havet. Bild på Mount Kinabalu toppen tagen från flygplatsen. Dit upp gick Guri och jag, med all vår packning på ryggen. Strongt gjort av två medelålders damer, tycker vi och något vi kommer att skryta med lika länge som våra män berättar rövar historier om lumpen.

Om ni vill läsa mer om berget och klättring där http://wikitravel.org/en/Mount_Kinabalu

Mount Kinabalu del 2.

Väckning kl 2 efter några timmars orolig sömn. Tandborstning var det ända i hyggienväg som var att tänka på, på det enkla logi utan varmt vatten. Efter frukost, nere i baslägret, var det dax att bestiga toppen. 2 1/2 timme i mörker och regn (pannlampa var ett måste) gick vi på led med andra bergsbestigare. Den första kilometern var väldigt brant med trappor eller direkt klättring med rep som hjälp. Min höjdrädsla slog till och gjorde en bit väldigt svårforcerad men med vänlig ord och vilja kom jag vidare. Uppe på toppen, våta och kalla, drog molnet bort och himlen grydde, 05.45. Vilken utsikt, det var värt det.

Efter 10 min på toppen så började nedstigningen. Vissa var på väg upp så man fick vänta på att få tillgång till repet. Vissa bitar gick bra ändå men på de brantaste ställerna var repet i livlina. På bilderna kan man nog inte förstå hur brant det var. Vår guide Wiliam, tog sig dock rätt obehindrat fram.

Här är toppen, där uppe var vi och vände. Nedstigningen tillbaka till baslägret tog 2 timmar. Frukost, huvudvärkstabletter och 1 timmes vila. Sedan gick vi tillbaka till starten. De 6 km var tuffa och den sista kilometern stapplade vi fram. Efter nästan 8 timmars vandring var orken slut och vi tog inte något foto när vi kom fram till målet.

Mount Kinabalu.

Bergbestigning har jag inte sysslat med tidigare men det är genom att gå utanför komfort zonen som vi utvecklas. Därför är jag på väg uppför ett berg tillsammans med Guri. Visst kan någon säga, från starten till toppen är det bara 8,7 km, vilket inte är så långt men lägg då till höjden. Starten är på 1800 meter och toppen ligger på 4095 m över havet, så stigninge är brant. Vägen uppför gick på stig, i trappor och på rena bergsknallar. Över 3000 m blir en del höjdsjuka.

Den sista 1,5 km gick vi i regn. De knallgröna regn ponchos från Singapore Zoo kom till användning. Väl framme på baslägret var det kallt, 9 grader, både inne och ute. Trött och påverkade av den tunna luften blev de 150 branta meterna upp till vårt sovhus en pärs. När vi sedan paltat på oss alla våra kläder gick vi ned till baslägret igen fick mat och spelade kort med vantarna på. Kämpade oss sedan upp igen, till sängs gick vi med alla våra kläder på och alla filtar vi kom över, kl 21.

Manhaftig?

På flyget till Kota Kinabalu, Borneo, satt vi bredvid en liten dam i 60-års åldern. Svart färgat, yvigt hår och knall grön kajal (målat med inte allt för stor pricksäkerhet) runt ögonen. När vi landat efter den 2 timmar långa förmiddagsflygturen vänder sig damen till mig och säger: utan att ta hänsyn till någon har ni två stört hela planet med er prat, hur kan ni vara så självupptagna och ta så mycket utrymme, jag har minsan rest hela världen runt och har aldrig blivit så störd förrut. Måste ha varit skönt för damen att tidigare alltid åkt på helt tysta plan och trots vårt prata snarkade hon högljud mellan varven men vid baksmälla är det ju skönast att ha det tyst omkring sig. Väl framme på hotellet vid in-check skrev receptionisten Mrs Guri på lappen och sedan vände hon sig till mig och frågade; mister........(konstpause) or miss? Så nu måste jag nog börja använda läppstift, mascara och försöka vara lite tystare.

Bilderna tagna när vid slappar på hotellet inför den stora utmaningen.

Åter på torsdag, hoppas jag.......

Idag jag fixat tullpapper, försäkringspapper (tack Sara för hjälpen) och gått igenom köket inför flytten. Badat i poolen mellan skurarna och packat inför resan. Imorgon drar jag och Guri till Borneo för att besegra ett berg. När jag tömde den lilla kameran så hittade jag många fina bilder från vår förra resa. Så i väntan på att jag kommer tillbaka får ni njuta av Nikoi.

Vill inte.....

Klara hade en lång dag. Födelsedagskalas nr 1, 11-13. Födelsedagskalas nr 2, 17-19. Däremellan ville mor och far att hon skulle ställa upp på fotografering i studio. Det gick sådär.

Super sorglig dag...

...nej, det var ingen som dog. Men att säga; Hejdå, till vänner och platser som betytt något för en under långt tid är inte lätt. Sista skoldagen och kl 12 när klockan ringde på ISS för sista gången så brast det först för Linus och sedan för mamman. Vi grät (på skolbussen...) hela vägen hem och inte blev det bättre när buss chaffisen lämnade en souvenir till Linus, som tröst och minne av Singapore. Pinsamt tyckte tonåringen. Åkte sedan för att hämta Klara på skolan, nya avsked och fina presenter - mera tårar. Kalas hos Magnus, det var kul men när vi skulle gå så blev det åter lite tårar. Avslutatde dagen med grillning hos Beatrice och John. Lyckades med nöd och näppe hålla tårarna borta men då fick ingen säga; Hejdå, eller prata om att inte ses igen i Singapore.

Torsdags grill vid poolen.

Tömma skafferiet fick vi hjälp med. Bäst gick det med den bubbliga drycken som tog slut på ett kick.