Det blir inte alltid som man tänk sig.

Idag var det idrottsdag för Linus del. Linus brukar inte var possitivt inställd till den här typen av svettproducerande aktiviteter men som tur är, kan det ändra sig. Linus var sprallig och glad när jag kom till stadion. Linus sprang 80 meter och sedan fick han en gröna medalj för att han deltagit. Hör och häpna, sedan bad han att få springa en gång till för att få ännu en grön medalj, som han ville ge till sin bror. Linus sprang sedan 200 meter men blev utan medalj (då de gröna var slut), vilket han var oerhört besviken över.

Under tiden Linus (Max var sjuk) var på Svenska Skolan (16-17.45) passade jag och Beatrice på att fika. Vår små turtur duvor lekte mamma, pappa, barn och pussades många gånger, speciellt när pappan var på väg till jobbet. Undra var de lärt sig det, hos oss är det inte vanligt med hejdå-till jobbet-pussar?

I den romantiska andan åkte jag hem och trots en viss trötthet, efter vaknatt med en febrig Max så tillredde jag en fin fredagsmiddag. Varmt, hembakat bröd med ugnsgratinerad fetaost och tzatziki till förrätt, helstekt fläsfile med oliver och brockoli och till efterrätt jordgubbar. Tända levande ljus och fin dukning.

Men det slutade med att Klara blåste ut stearinljusen, tände upp allt annat ljus på högsta effekt och så vardagsrummet badade i vitt ljus. Stefan kom inte hem för han hade fastnat i ett möte. Ungarna slängde i sig maten. Sen satt jag där ensam med den goda maten och tre smutsiga tallrikar omkring mig och en ren tom, i ett superupplyst akvarie.